Hej! När jag bestämde mig för att våga börja blogga så var den stora frågan för mig ”hur göra när jag inte mår bra?”. Antingen så kan jag ju dra en solskenshistoria eller så kan jag låta bli att blogga eller så kan jag göra som jag gör nu nämligen berätta precis såsom det är. Min tanke med det sista är att ge ord åt det dåliga måendet; det där som inte får finnas bland oss människor. Vi ska ju låtsas vara så lyckade hela tiden. Som väldigt lyckad människa utåt sett så blir det så kravfyllt för alla andra inklusive den som väljer den vägen tänker jag. Jag tror nämligen inte att det finns en övervägande del människor därute som enbart har lyckade liv. Jag tror att allas liv är kantade av variation på både innehåll och mående. Sedan finns det ju många som inte haft sådär enormt stora katastrofer i sina liv, men det är ju inte detsamma som att de haft det enbart rakt fram och enkelt. Vars och ens motgångar är ju tuffa för var och en. Så finns det de som liksom jag haft mer utav riktigt tuffa motgångar i livet. Motgångar som varit livs-förändrande. Enbart en sådan sak som att jag blev förlamad som oavsett anledning anses livs-förändrande och traumatiskt. Att jag blev förlamad först på grund utav ett självmordsförsök, sedan mer förlamad på grund utav en bilolycka och än mer förlamad för några år sedan då jag lyckades klanta mig på en träning på gym är ju alla enskilda händelser som har en bakgrund som inte är ljus och enkel. Inte ens olyckan på gymmet var helt utan mer mörkgrå bakgrund.
Tänker att det är så för oss alla. Visst olyckor kan ske som man själv inte alls hade del i, men de beror ändå oftast på att någon annan eller man själv inte riktigt mådde bra; man var för stressad pga…, man hade bråkat med någon pga…, man var besviken på sig själv pga…man pressade sig själv för mycket pga…etcetera.
Idag så orkar jag inte någonting egentligen. I alla fall inte något klokt. Klarar inte ens av att åka till psykakuten såsom många tycker att jag ska göra och som jag nog borde. Är extremt trött på mig själv och extremt besviken på mig själv och kan enbart hata mig. Känner mig som ett hopplöst fall. Jag kämpar, jag försöker, jag vill, jag har bra människor runt mig till hjälp, men det är ett kaos av mörker inne i mitt huvud just nu som drar mig åt ett håll som nog anses fel. Jag tycker inte att det är fel. Ilskan gentemot mig själv, hur jag inte håller i hop och får panik-anfall på grund utav att jag är livrädd och känner mig ansatt och utsatt leder till att jag inte beter mig vuxet, inte beter mig konstruktivt eller klokt. Vänder mig inte ens till Gud i det läget. Jag vet att Gud finns, men vill verkligen inte att Hen ska se mig. Vill göra som Adam och Eva, springa in i en tät djungel i hopp att Gud inte ser mig. Gick till gudstjänsten igår enbart för att fördriva tiden och för att få vara lite ifred i hopp om att jag skulle hitta lite konstruktivt tänk. Av någon anledning så frågade prästen mig om jag ville hjälpa till med att dela ut nattvarden, blev enbart förbannad för jag var som en igelkott med taggarna vända inåt lika mycket som utåt. Tog inte ens nattvarden själv. Tackade givetvis nej till erbjudandet och vandrade in i mig själv än mer. Det enda som berörde mig igår var en tjej som sjöng otroligt hjärtligt och bra.
Hade tur igår för med på gudstjänsten var en grannfru. Hon lät mig få komma in till henne efteråt och prata. Hon är en sådan där fantastiskt givande människa som varit med om för mycket. Hon gav mig gör-mycket igår. Det bästa med henne är att hon inte är perfekt. Perfekta människor passar jag mig för oavsett vad de kan säga för kloka ord eller varit med om. De har ofta någon empati-störning och ett maktbehov enligt min erfarenhet.
Inuti mig så är det nästan helt svart. Jag beter mig självdestruktiv och straffande, återupplevelser och rädsla styr mig, alla övergrepp, all misshandel, all sorg, allt självhat, all skam och skuld styr och äger mig och jag vet inte hur att ta mig ur detta. Kan se sådär från ovan, från skatans perspektiv vad jag borde göra, men klarar det inte. Alltså jag inser att jag borde åka till psykiatrin, men om jag inte ens klarar utav att ringa sjukresor för att komma dit då. Hur göra då? Är i ett dilemma som jag varit i förut och funderar starkt på att ge upp helt, för jag vill inte vara i detta dilemma nu och ej heller någon mer gång. Jag vill klara utav att må dåligt på ett mer kontrollerat och konstruktivt sätt där jag släpper in Gud. Hjärnan är dock som asfalten där den stora klumpen tar över mer och mer.
Hoppas någonstans inne i mitt innersta, i min ullboll, den som är jag såsom jag var före övergreppen, att jag får tillräckligt med kraft idag för att våga gå emot allt mörker för att kunna åka till psykakuten och där på något sätt få hjälp eller enbart få vara skyddad från vardagens alla övermäktiga krav så att jag kan blir mer som grå varierande moln i hjärna och själ än som svart hård asfalt.
Hoppas att detta gett dig ord på ditt dåliga mående och hoppas innerligt att du mår bra idag! Marie