Hej!
Var i kyrkan i måndags kväll. Varje måndagskväll är det kontemplation. Varannan gång så är tystnaden i gemenskapen mer bärande och varannan gång så är bibeltexten och våra tankar kring den mer bärande. I går var det den gången som jag kallar för ”pratgången”. Det är väldigt intressant hur vi tillsammans bygger en predikan utan att det är meningen i gruppen. Det är inte alltid samma personer som kommer, vilket innebär att det blir olika människors infallsvinklar på den text som prästen läser ur bibeln. Tycker att det är häftigt hur mycket som det ger när vi alla delar våra tankar kring en bibeltext utan att någon ska svara. Man säger änna sina ord rakt ut i rummet så får de landa som de landar hos de andra och hos sig själv. Finner det mycket lättare att ta in vad de andra säger när jag inte behöver respondera, när det inte finns ett mål på samma sätt som i en dialog. Lär även känna min gubbe Mats mycket mer när jag inte behöver relatera till hans tankar utan enbart kan lyssna, lära, ta in och förvalta. Märker också hur min rädsla för allt socialt, min PTSD inte kan stå i vägen lika mycket som i vanliga samtal. Oftast kommer jag inte ihåg vad var och en har sagt efter kontemplationen, men tillsammans har de andra gett mig enormt mycket. Det som jag får är att se på bibelns text och dess betydelse i vardagen från olika individers sätt att tänka och utgångspunkter och det finner jag är oerhört fantasieggande och utmanande på ett uppbyggligt vis. Jag får också de olika individernas ingångar och tolkningar till mig på ett sådant sätt betydelser i texten belyses som jag vid just det tillfället inte ser. Sammantaget så växer mitt inre samtidigt som jag får en chans att lära känna människor från ett annat håll än det vanliga och mer på riktigt. Får en djupare vördnad för mina medmänniskor och utmanas i mina fördomar. Det är oerhört häftiga och vackra möten målade med regnbågens alla färger. Hoppas att jag ger också när jag är där.
Att vara tyst tillsammans med andra, att närma sig sitt inre, känna Gud sittandes i en annan lokal än sitt hem har varit för mig en extrem utmaning. Pratet är för mig många gånger ett skydd. Tystnaden är farlig. Någon kan komma för nära. Det är som om tystnaden gör mig mer sårbar. Samtidigt så tvingas jag till att verkligen låta tystnaden utåt få ta plats för annars så stör jag ju de andra. Det gör att påfyllnaden, kontakten med Gud blir mycket större, fyller mig mer. Som om Gud verkligen kommer in i mitt inre genom varje andetag som jag tar. Anden få chansen att ta tag i mig. Att Anden får fylla mig med godhet samtidigt som jag andas ut det negativa är spännande. Känslor och tankar åker än hit och än dit för att så småningom landa i en mer bomullslik tillvaro med ett större fokus på vad som verkligen är viktigt. Som om allt det mörka andas ut och jag ser det ljusa komma närmare.
Hoppas att du vågar släppa in det goda och låta det få ta fler resurser från dig än det onda. Ringar på vattnet du vet.
Marie