Hej! I går var det lördag. Då hade jag velat vara tillsammans med min livskamrat Mats. Oavsett vad vi hade gjort så hade vi haft det mysigt och levande. Dock så är jag så pass slut efter en vecka så att jag redan på fredagens kväll måste dra i nödbromsen och inte göra någonting. Jag menar verkligen inte någonting + att ta medicin som gör att jag sover mer är ett par oroliga timmar i taget. Hjärnan, själen och kroppen är helt slut. Kroppen orkar inte ens sitta i rullstolen mer än korta stunder, själen har jag tappat kontakt med, hjärnan orkar inte ett enda litet beslut till.
Kroppen, själen och hjärnan orkar inte med allt som min ryggmärgsskada ställer till med. Jag behöver mer eller mindre alltid tänka åt kroppen. Behöver aktivt tänka för att genomföra rörelser som jag innan den första ryggmärgsskadan gjorde automatiskt. Dessutom så måste jag tänka på hur jag rör mig så att varje rörelse utförs på ett sådant sätt så att det blir en så stabil och så smärtfri ergonomisk rörelse som möjligt. Till exempel så behöver jag tänka när jag ska bromsa (stå still). Alltså varje gång som jag ska utföra minsta aktivitet såsom att tex stänga en dörr så måste jag aktivt bromsa rullstolen. Innan jag blev förlamad så stod kroppen stil per automatik och spände per automatik de muskler som krävdes för att jag skulle stå still och för att kunna utföra stängandet utav dörren. Förlamningen ger mig oxå smärtor av olika slag, alltifrån smärtor som är relaterade till förslitning och icke-fungerande organ till fantomsmärtor. Har alltid ont. Kraven på uppmärksamhet som de andra sjukdomarna och skadorna kräver orkar hjärnan inte heller med när fredagen närmar sig.
Kroppen, hjärna och själen orkar inte heller med allt som min komplexa PTSD ställer till med. Rädslan, återupplevelserna, mardrömmarna, skulden och ångesten som till stora delar beror på PTSD´n gör kroppen spänd och orollig, hjärnan vaksam och stressad, själen rädd och liten. Hjärnan lever under ständig rädsla, vilket gör att den har koncentrationen inställd på att registrera omgivningen och reagera på återupplevelserna hela tiden. Detta påverkar hjärnans förmåga till att koncentrera sig på det som händer i nuet. Till exempel när jag skriver här så måste jag tvinga hjärnan med en enorm medveten kraft till att kunna skriva för min hjärna är inställd på att registrera ljuden från hallen ifall det är någon som tar sig in. Hjärnan är alltså inte där jag är. Det blir många felstavningar. Råkar det knäppa till i lägenheten så blir jag gör-rädd och det tar då en bra stund innan jag kan fortsätta med att skriva denna text. Likaså kan en återupplevelse av allt hemskt som jag varit med om ta allt fokus från hjärnan. Jag kan under den stunden som den gamla slitna skivan snurrar, inte vara närvarande. Denna stress påverkar hjärnan även rent biologiskt. Hjärnan förändras på grund utav att stressen ökar mängden hormoner och andra ämnen som är bra att ha i en hotsituation. Att ha dessa ämnen förhöjda under en viss tid är bra men att ha de förhöjde under en hel livstid påverkar hjärnan negativt. Det är lite samma sak för personer som drabbats av utmattnings-depression.
Arbetar ju dessutom terapeutiskt med att försöka ta mer kontroll över de problem som PTSD`n, smärtan, utanförskapet, sorgen, fattigdomen ger mig. Försöker verkligen att utveckla mig. Vill orka ge och vara så kämpande och positiv som möjligt. Försöker verkligen att klara utav att våga ha det bra, våga må bra, våga vara nära Mats.
Upptill alltihop så har jag fler kontakter med vården, omsorgen och myndigheter än vad jag klarar av. Som tur är har jag ett fantastiskt boendestöd som hjälper mig. Måste tyvärr ha alla de där kontakterna för att hålla hemmet, ekonomin, mig själv på en något sånär fungerande nivå.
Tvungen är jag alltså att på lördagen vara ensam och spendera nästan all tid i fåtöljen min för att hinna må dåligt, hinna återhämta mig och hinna komma Gud nära.
Hoppas att du får en dag då du vågar tillåta dig att återhämta dig! Marie