Hej! I dag är det min dotters födelsedag. En dag som bär blandade känslor och alltid har gjort. Min dotter Linnéa lever inte längre. Hon skulle ha blivit 24 år idag. Alltid haft blandade känslor kring hennes födelsedag för att hon inte enbart fick en tuff start, utan också ett tufft liv. Att sammanfatta en annan människas liv är inte lätt, att sammanfatta Linnéas liv är för mig omöjligt. Det innehöll allt från svartaste svärta till ljusaste glädje och värme.
Linnéa hade det tufft redan i fosterlivet. Jag fick proppar i lungorna, tålde inte att vara gravid och dessutom så ljög läkare för mig och sa att några utav medicinerna som jag tog inte var farliga för henne. Det blev ett kejsarsnitt en månad för tidigt i onödan för hade jag vetat att de medicinerna inte var bra för henne så hade jag inte tagit de. Hade kämpat med både smärta och annat om jag vetat att medicinerna var skadliga för foster. Livräddning, kuvös och BIVA under ett bra tag blev hennes start. Dessutom så visade det sig senare att hon hade ärvt sin pappas psykiatriska problematik som bland annat gav henne psykoser. Hennes pappa och jag gjorde så gott vi kunde, men det var inte tillräckligt. Vi klarade inte av att skydda henne tillräckligt mot världen och sig själv. Har alltid känt en skuld för att jag satte henne till världen för att jag ville ha ett barn, för att jag behövde henne. Samtidigt så vet jag att oxå världen behövde henne. Hon gav enormt mycket när hon orkade och mådde bra. Hon var rolig, skör, vacker på insidan och utsidan, givande, ville alla väl, omhändertagande, fin, begåvade på många områden, extremt intelligent, ambitiös, mysig.
Hon hade givetvis oxå mindre charmiga sidor eftersom hon var en människa, men mest var det faktiskt när hjärnan hennes inte orkade som hon var mindre charmig. Då var hon hemsk, vilsen, psykotisk, elak, förtvivlad, aggressiv, paranoid. Även om hon inte hade orkat leva längre än 21 år, så önskar jag av hela mitt väsen att psykiatrin hade hjälpt henne så att de 21 åren hade blivit lite bättre. Sökte hjälp från det att hon var 3 år när dagis och jag förstod att hennes hjärna spelade henne spratt. Psykiatrin var okunniga och icke seende. De försvårade Linnéas liv. Ett slöseri med ett människoliv. Känner absolut att jag bär största skulden, men psykiatrin bär en väldigt stor skuld i hennes lidande. Inte ens i slutet när jag ringde och sa att hon var på väg att ta sitt liv, så ville de lyssna.
Är dock extremt tacksam, glad, ödmjuk för att jag fick just henne till dotter. Gud hade inte kunnat ge mig någon bättre. Jag behövde henne. Världen behövde henne. Hon fattas mig i sin fysiska form på ett obeskrivligt smärtsamt sätt. Jag saknar henne. Världen saknar henne. Vet dock att hon nu äntligen får lov att enbart vara hon, utan sin trasighet. Att hon får må bra hos Gud. Önskar dock att hon fanns här idag och hade ett vanligt liv som vilken 24 åring som helst.
Tack Linnéa för att du orkade finnas på jorden i 21 år!
Tänker extra på dig idag som oxå saknar någon bortom beskrivbara ord! Marie