Plötsligt i våras tog fokuset andra vägar. Det blev en sådan där intensiv period med mycken vård och stora frågeställningar. I och med att det blev vår så försvann mer tid till att komma igång med att träna utomhus och upptäcka omgivningarna. Mats och jag började en slags gruppterapi via Spinalis (Stiftelsen Spinalis är en allmännyttig stiftelse, vars huvudmål är att främja forskning och behandlingsutveckling inom ryggmärgsskade-området.) som ingår i deras nya projekt ”Hälsa online”. Mats har inte någon ryggmärgsskada såsom jag har, men hans grundsjukdom är ovanlig bland de ovanliga så han får hänga på lite här och där. Hans sjukdom heter Multipel epifyseal dysplasi och är en medfödd skelettsjukdom som kännetecknas av tillväxtstörning i rörbenens tillväxtzoner (epifyser), kortväxthet och fortskridande (progressiv) nedbrytning av leder och tillhörande skelettdelar (osteoartros). Vissa vill ju vara lite märkvärdiga 😊. Jag började också lite terapi online och så kom diverse kyrkliga aktiviteter i gång lite mer efter Covid. Själv insåg jag häromdagen att jag inte riktigt kommit i gång och förstått att annat kommit i gång förrän nu. Inte helt orätt visserligen, men i början av sommaren blev vi snopna när vi skulle till torget och ”bara” snabbt göra några ärenden då vi fann hela torget fyllt med bilar och musik och folk utan munskydd. Konsert på kvällen var det också som hördes ända in i lägenheterna våra så det var positivt energi på hög nivå.
Kursen DRIV vände sig huvudsakligen till oss äldre (50+år) och/eller som levt med ryggmärgsskada i 20år eller längre. Projektet finansieras av Allmänna Arvsfonden så det var gratis för oss som deltog. Det bjöds på fantastiska föreläsare som inspirerade oss till ett aktivt liv och hållbart åldrande med hälsosamma levnadsvanor. Visst låter det präktigt. Riktigt så förändrade blev inte Mats och jag, men vi förändrades. Tur att vi båda gick terapin för jag hade i alla fall inte fått ut lika mycket eller vågat fullfölja om jag inte hade haft Mats att samtala med upptill alla samtal oss deltagare emellan. Det mest fantastiska var hur mycket alla deltagare bjöd på sig. Själv är jag van vid från svenska förhållanden att folk är tysta, men inte i denna grupp. Att vi inte kunde vare sig omedvetet eller medvetet skylla på våra trasiga kroppar gjorde enormt mycket. Det var som om ett yttre skydd som vi annars alltid haft med oss i alla sammanhang tagits bort. Vi blev verkligen tvungna att arbeta med vårt inre utan skyddsutrustningen – rullstolen. Vet inte om vi blivit så väldigt mycket bättre människor, men förändrats har vi och framför allt så blev det ett rejält steg på den utvecklingstrappa som vi väl alla försöker ta genom livet. Förhoppningsvis så blir vi vettigare ju äldre vi blir eller så blir vi vättar.
Nu hoppas jag på att hösten kommer att innebära att Mats och jag kan vara mer sociala via nätets olika möjligheter. Och för er som har möjlighet att boka föreläsningar av oss så våga kontakta oss och fråga. Vi tar inte betalt per ord som vi säger 😊. Tänk om Mats och jag hade fått ett öre för varje ord som vi tjötiga typer hade sagt genom åren – då hade vi haft en enorm inkomst 😊.
Hoppas att du också mäktar med att dela med dig av ditt liv under hösten!
Marie