Hej!
Alltså det där med vila. Är det inte överskattat egentligen? Jag har kanske lite rätt i att det är onödigt? ELLER?
Svenska akademins ordlista definierar vila som ett tillstånd av overksamhet och avslappning, att man inte arbetar, att man tar igen sig. Vila upp sig förklaras som att vila ordentligt (och länge). Vila ut förklaras som att vila till krafterna återkommer.
Personligen så har jag enormt svårt för just det där med vila. Jag är född som en energisk person, växt upp i en familj av drivna människor som alla var och är väldigt aktiva och har förstått att både PTSD och smärta påverkar ”vila”. Jag är som sagt en energisk person med många idéer och stor nyfikenhet och det gör att jag är rätt omotiverad till det där med vila. Hinner inte vila och ser det som rätt onödigt. Har dessutom inte fått med mig någon vana från familjen av att vila bortsett från undantaget – middagsvilan. Att ha med mig att vila mitt på dagen har räddat kropp, knopp och själ. Morfar vilade så ofta som han kunde efter lunchen. Han brukade ligga på golvet och låta kroppen få sträckas ut ordentligt. Där låg han på golvet med kudde under huvudet och filt över sig och somnade rätt fort. Eftersom vi andra behövde vara tysta så var det ju lika bra att en annan också gick och lade sig. Jag valde dock sängen. Mamma sov också gärna efter lunchen även om hon hade haft sovmorgon. Till och med mormor och pappa tog det gärna lite lugnare en stund efter lunchen. Jag har i princip aldrig slutat med att vila efter lunchen sedan jag var liten och det är också den bästa vilan som jag klara utav. Inte alltid som jag somnar, men jag låter känslor och tankar löpa fritt medans kroppen avlastas. Till och med när jag reste runt i Australien och bland annat arbetade som Aupair så vilade jag mitt på dagen även om det innebar att lägga sig ner i naturen eller sittandes halvsova på någon bänk eller i en buss. Mamman till dottern som jag passade försökte uppfostra mig i att inte vila mitt på dagen, men inte ens hon lyckades övertala mig till det. Faktiskt inte ens krafterna från PTSD´n har helt lyckats med att förstöra den vilan.
Nattvilan däremot har alltid varit svårare för mig att tolerera. Alltid tyckt att det är slöseri med tid. Inte född som kvällsmänniska eller nattuggla, men oavsett det alltid önskat att vi människor rent biologiskt inte behövde den vilan. Tänk vad jag skulle kunna hinna på de cirka 8 timmarna! Haft lätt för att fylla schemat med för mycket så trots att jag då varit extremt trött och inte på något vis fått ihop mig så har jag alltid kämpat med att göra klart allt som jag inte hunnit under dagen. Det har alltid gått dåligt för mig att prestera efter åttatiden på kvällen, vilket inneburit att allt då tagit än längre tid att slutföra, vilket i sin tur resulterat i för lite sömn. Att tidigt i livet inte heller ha vågat sova av rädsla för vad som skulle kunna hända om jag inte hade kontroll, att på grund utav PTSD´n haft extrema mardrömmar har inte underlättat, smärtan och spasticiteten på grund utav ryggmärgsskadan och att behöva vakna för att ändra på positionen på kroppen har ju inte heller bidragit till att ha gjort vilan över natten lockande. Har oftast inte sovit så många timmar på dagen + att det är ljust ute så då har flera av faktorerna som har varit i vägen på natten inte förstört på samma vis.
Nu har jag ju gått en massa år i terapi, läst böcker, gått utbildning för personer med ryggmärgsskada, haft djupa samtal med min gubbe och därmed vridits om beträffande det där med vila. Anser fortfarande att så många timmar som vi människor behöver till att vila/sova är slöseri med tid, men jag får ta det med Gud om vi någon gång ses efter döden. Nu får jag lära mig att bli vän med det, att anpassa mig efter att min biologiska konstitution kräver att jag vilar kropp, knopp och själ. Min psykiska ohälsa och all sorg efter min avlidna familj, min fysiska ohälsa och hjärntröttheten kräver att jag vilar/sover. Jag blir odräglig och negativ och misslyckas med i princip allt när jag inte sover. De senaste dagarna så slog rädslan till så att jag i går eftermiddag inte hade sovit på 48 timmar (överdriver inte) vilket innebar att jag var sekunder från att behöva läggas in akut på psyket för att knockas medicinskt. Lyckades dock tack vare mitt boendestöd, Mats och till min förvåning besöket på gudstjänsten igår att själv våga ta medicin som gjorde att jag sov i natt. Dock så blir det att i dag arbeta med att jag varit för snäll emot mig, att ”tänk om ” det hade hänt något i natt och jag då inte hade vaknat och att idag må bättre. Samtidigt som jag kan svara på mina inledande frågor med ett stort JA, VILA ÄR NÖDVÄNDIGT.
Vila i olika former är nödvändigt har jag lärt mig och lever efter mycket, mycket mer nu än vad jag någonsin gjort. Det värsta är att jag nästan börjat gilla det där med att vila. Det kan vara minipauser för kroppen som innehåller rörelseövningar och avlastning. Det kan vara minipauser för själen som innehåller små stunder av tystnad inkännandes Gud. Det kan vara minipauser för knoppen som innehåller att zooma ut och låta blicken vila på en utsikt. Använder mig av de olika vilovarianterna numer. Jag har ett schema a la Skalman (sköldpaddan i Bamse) beträffande sömnen och har fått bättre medicinsk behandling beträffande mardrömmar, återupplevelser och smärta, vilket underlättar. Dessutom så har Mats och jag börjat leva med att var fjärde dag ha vilodag. Vi är alltså aktiva i tre dagar och sedan vilar vi en dag oavsett om det är en ordinarie vardag eller helgdag. Detta gör oss helt veckovilla, men mycket, mycket mer fungerande. Det är ju ändå roligt om jag nu fått chansen till att känna äkta kärlek på alla nivåer till en livskamrat om jag orkar känna den…
Hoppas att du vågar, hinner, vill och orkar vila! Marie