”1 Mosebok 2:2 Svenska (1917)
Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.”
I dag har Mats och jag vilodag. Det är hemskt. Dock ännu mer hemskt om vi inte har det. Det blir för långt emellan vilodagarna att ha vilodag var 7:e dag, så vi har börjat med att ha vilodagar var 4:e dag. Tror att kanske även du skulle behöva det. Upplever det som om alla som är sköra, har psykiskt ohälsa, är givande personer, har problem med beroende, är kreativa, her stor inlevelseförmåga, har stor empatisk förmåga behöver vila mer än andra för att inte bli självdestruktiva. Under alla mina år, framför allt sedan efter övergreppen så har jag flytt allt mörker, allt som jag inte har förstått, all smärta genom att hålla mig överaktiv och genom att tröstäta. Det ledde alltid till att rätt som det var så tog PTSD´n över och jag brakade på ett eller annat sätt och det var inte ovanligt att det gick ut över andra på olika vis. De senaste veckorna så har det varit för mig oerhört tydligt. Har ju väldigt många vård-besök på veckorna + hemtjänst och inget utav det är egentligen uppbyggligt så redan vid onsdagens lunch är jag mentalt och fysiskt slut. På torsdagen och fredagen så har jag inte någon möjlighet att ta någon som helst kontroll över PTSD´n. Rädslan för människor, återupplevelser, skuld och skam tar över och jag blir allt annat än trevlig, ramlar och tappar saker mest hela tiden, babblar en massa i ett försök att stöta ifrån och tar inte in den andre personen, dissocierar, kan inte fokusera på ergonomin, kan verkligen inte tänka, blir självdestruktiv och flyr så mycket som möjligt. Det är inte roligt när lördagen kommer, den sjunde dagen, vilodagen. Den förvridande smärtan och skamfyllda insikterna och striderna mellan vilja och kraften från PTSD´n är fruktansvärd – inte ovanligt att jag måste uppsöka psykiatrin. Så nu har alltså Mats och jag kommit fram till att vi båda behöver vila var fjärde dag för att kunna tackla både omvärlden och inom-oss-världen. I går var vi görstressade inför att ta det lugnt – rätt komisk mening – ungefär som meningen ”att nu måste vi snabba oss så att vi kan slappa sedan” som jag sa till ungarna en gång i tiden. De kloka barnen förstod inte vitsen med det :-). Mår allt annat än bra i skrivande stund, men vill inte hamna i det mörka beteendet och måendet som blir om jag inte tar emot denna dagen på ett introvert sätt, känner in Gud ordentligt, bearbetar senaste tidens händelser och insikter och ger min kropp en chans till återhämtning. Läst att egentligen bygger musklerna upp sig efter träningen när man vilar, så tänker fokusera på det faktumet i dag. Lura mig själv genom att tänka att egentligen så tränar jag i dag när jag vilar både kropp och själ :-).
Det är väl det som mycket går ut på i livet, att lura sig själv åt rätt håll. Att kämpa emot det som i stunden verkar enklast och minst farligt. För att klara utav det så krävs det en enorm viljestyrka och tid. Vilja att utvecklas och att närma sig Gud genom att vårda sin lilla sköra själ. Våga vilja orka gå emot felaktiga rädslor och lättjor. Våga vilja orka kämpa emot allt mörker i världen och inom sig för att det goda ska vinna i längden.
En långfredagskväll gick jag med mormor och morfar på gudstjänst. Jag övertalade de lite grand. Det var en oerhört tung gudstjänst och jag minns inte ens om musikerna spelade bra eller ej. Det var inte heller många som besökte gudstjänsten, kändes som om det enbart var vi. När vi väl kom därifrån så sa mormor och jag skamsna men fnittrandes att aldrig mer ska vi gå på en långfredagsgudstjänst. Morfar försökte vara positiv och kommenterade den fina musiken. Sedan dess har jag inte gått på någon gudstjänst på långfredagen. I år kändes det som om Mats och jag av Gud var tvungna att gå på kvällsgudstjänsten i St. Olofs kyrka. Både Mats och jag var helt slut efter veckan så vi hade inte gjort speciellt mycket under dagen och var lite sega på att gå. Dock så kändes det som om Gud puttade oss genom dörren till kyrkan och tack gode Gud för det. Mats hade på skärtorsdagen fått att vi skulle lämna vår törnekrona framför korset på långfredagen. Att jag i stället för att läggas in på planerad inläggning på psykiatrin veckan efter påsk skulle lämna min själ framför korset. Jag hade under på skärtorsdagen flyttat fram den planerade inläggningen. Gudstjänsten bars utav den mycket professionella och fantastiska kammarkören Bergaton och musikerna, bland annat en violinist som visste att traktera fiolen och ha med sina känslor. Jag försvann helt in i musiken. Kunde inte ens blundandes arbeta med mig själv. Hade många knutar inom mig så visste inte vad att be om hjälp med till Gud. Visste inte vilken törnekrona innehållandes skuld, skam, förvirring, återupplevelser, utveckling etcetera. Kunde inte fokusera hjärnan på annat än musiken och textläsningen och predikan där den kvinnliga prästen bland annat sa att det var kärleken som spikades upp på korset och att den dog ett kort tag för att sedan finnas där igen när Jesus uppstått. Efter gudstjänsten så var jag helt slut, men renad. Vet inte precis inom vilka områden som jag renades, men renad/ helad blev jag. Tack god Gud för att vi vågade följa dina osynliga, men tydliga signaler på att gå till gudstjänsten.
Efter gudstjänsten så språkade vi med några bekanta och det var ju en bonus. Faktiskt till min förvåning så klarade jag utav att tillåta mig att ta in lyxen utav att änna gratis få njuta utav underbar musik, givande textläsning, samvaro med många andra (kyrkan var nästan fullsatt) lyxen, den sköra lyxen, av att dela den upplevelsen med Mats och att på hemvägen få höra honom berätta om sina upplevelser av gudstjänsten.
Nu ska jag bildligt talat tvätta min händer hos Gud och försöka ta hand om kropp, knopp och själ och brottas med allt som kommer att kännas oavsett färg på känslan. Ska försöka att även klara utav att känna de positiva känslorna utav att ”bara få vara”.
Hoppas att du vågar ta hand om dig! Hoppas att du vågar välja vilan! Marie