Kategorier
Dagbok

Tisdagen den 8 februari

Hej! Tyvärr så är det inte någon snö ute idag. Gillar snön. Den lyser upp, den dämpar ljud, den är vacker och man kan vara aktiv utomhus. Dessutom så är det faktiskt lättare att köra rullstol i snö än i regn. Snöflingorna lägger sig inte på drivringarna och gör de blöta i lika hög grad som regn gör. Själv blir jag inte heller lika blöt i ett snöfall som i ett skyfall.

Mats och jag tränar för några veckor sedan.

Alltid gillat att vara aktiv och då speciellt utomhus. Det är en sådan frihetskänsla och naturen tar bort de flesta bekymmer, stimulerar och fascinerar. Redan som liten lärde familjen mig att åka skidor. Först var det på platten för att så småningom även bli utförsåkning. Saknar verkligen att kunna åka längdskidor. Vet att det finns sit-ski, men har aldrig blivit av att prova. Har inte haft så stor lust att prova heller faktiskt för jag tror att jag inte kommer att ha samma sköna och fria upplevelse utav sit-ski som utav vanlig längdåkning. Ibland får man nöja sig med att njuta utav minnena. Min skidåkar-karriär började med att pappa drog mig i pulka efter sig när han och mamma åkte skidor. Minns det som mysigt att ligga där ombonad med föräldrar och andra omkring. Kände mig ombonad av det vita landskapet. Kände mig nog nästan lite trygg. Misstänker att om jag inte somnade så tyckte jag nog oxå att det var långtråkigt. Har ju fortfarande svårt för att finna njutning i det där med att vara still.

Norge i början av 1970.
Mamma och pappa (bakom kameran) kämpar med att lära mig.

Antar att bilden ovan är tagen på någon sjö, det ser så ut. Aldrig som äldre gillat att vistas på frusna sjöar så hade jag vetat det där och då så hade jag nog varit mindre glad. Tur att man inte vet allt alltid :-).

Slalom kom aldrig att ligga mig lika varmt om hjärtat som längdåkning. Det var lång tid i liftkön många gånger och då blev man kall och därefter ännu kallare i liften. Tyckte oxå att det var otäckt, lite över min nivå att utför. Många får ju en kick utav det där suget i magen, men jag blev mest illamående. Ändå bar det sig inte bättre än att jag blev sjukvårdare i slalom-backe genom Röda Korset i Falun. Tog då hand om allt från skavsår till brutna ben och hjärnskakningar. Att jag som inte kände mig säker i backe plötsligt kunde känna mig hur säker som helst när jag tog ner en skadad person i pulka i slalombacken förstod jag inte då, ej heller nu :-).

I Sunne någon gång på 1980-talet. Ursäkta bildkvaliteten, men tycker att bilden tydligt visar hur jag inte var säker i backen på samma sätt som i spåren.

När jag bodde i Falun så var det perfekt. Kunde ta skidorna på axeln och ge mig ut i spåren och njuta och kämpa direkt efter skola eller praktik. Det blev många mil i spåren på Lugnets idrottsområde. Många russin-paket blev det… Det blev otäckt ibland när det blåste lite för mycket och det var risk för att snötyngda grenar och träd skulle falla eller när jag blev så kall så att det blev svårt att röra mig och jag hade någon mil både tillbaka och framåt, eller när kroppen tyckte att jag pressat den för mycket så att musklerna inte svarade, blodsmaken fyllde munnen och andningen blev sämre och sämre. (Har astma.) Upplevelsen av friheten, känslan av att övervinna, ensamheten mitt i naturen, problemen inombords som minskade, kroppskontrollen och det där att bara få vara mitt i ett enormt vackert landskap var dock så enorm så att det andra inte blev viktigt. Det var en lagom skön och kittlande och avkopplande kick som gav mig ett enormt lugn, axlarna åkte långt ner och alla krav försvann.

Hjälper Björn Dählie upp när han tävlade i skid-VM 1993.

Skidåkningen gav mig oxå många spännande möten och besök på andra platser. Till exempel genom Röda Korset där jag gavs möjligheten att vara en utav sjukvårdarna på skid-VM 1993. Fick äran av att stå i mål-fållan, vilket gav mig många härliga upplevelser. Familjen hyrde ofta stuga på vinterhalvåret i Norge eller i Sverige. Ibland var det enbart familjen och ibland tillsammans med andra. Pappa och jag åkte till Österrike där vi träffade människor genom skidskola och fick se hur Österrikiska småbyar kunde vara på vintern. I alla fall småbyar som levde till stora delar på turism. Har dock haft tur för ofta har familjen undvikit de stora turistorterna oavsett vad för semester vi var på. Som när vi var i Norge där den första bilden här på sidan togs, då åkte vi Vessla till hotellet och sedan var man lite strandad där på gott och ont. Som jag minns det så enbart gott.

Hoppas att du oavsett snö eller ej får en så bra dag som möjligt! Marie

Foto taget utav pappa någon gång i början på 1970-talet.