Hej!
Ingen bra dag i dag. Ingen bra helg. Tar mina få krafter och försöker formulera hur jag mår. Gör det för att jag inbillar mig att det är bra för dig. Du kanske arbetar med människor. Du kanske kan lära dig något utav mina ord oavsett om du står i receptionen på ett hotell eller arbetar inom psykiatrin. Du kanske själv vet hur det är att må riktigt psykiskt dåligt. Kanske mitt försök till att förklara kan ge dig en sorts förklaring till varför människor beter sig irrationellt. Kanske mitt försök till att förklara kan ge dig ord på hur du mår/ mått/ kommer att må. Kanske mitt försök till att förklara kan ge dig tröst.
Jag lider ju utav komplex PTSD på grund utav en otrygg uppväxt tillsammans med många sexuella övergrepp, misshandel och mordförsök som i sin tur ledde till att jag omedvetet sökte mig till destruktiva relationer med män och med väninnor. Det att leva med människor som var destruktiva för mig spädde på min PTSD. Dessutom så har jag mött människor, främst läkare, inom vårde som betett sig så pass illa så att de oxå spätt på min förvärvade psykiatriska sjukdom. Vill förtydliga att det INTE var mina föräldrar eller mor- och farföräldrar som förgrep sig på mig. Det var andra, bekanta till familjen. Post Traumatisk Stress förstör i princip det mesta. Det bryter ner hjärnan och förvrider ens världsbild. Varje dag, varje andetag måste jag kämpa emot självdestruktivitet. Självdestruktiviteten kommer sig utav att förövarnas bild av mig är implementerad i mig på något vis. De ansåg mig meningslös och värdelös så sedan jag var cirka 15 år så gör jag det oxå. Har under de senaste åren börjat förstå detta, men det sitter så fast i min hjärna så jag måste kämpa emot att förstöra mig och förstöra för mig. En del i att lida utav PTSD är att jag ofta återupplever alla händelser och när jag sover så väcks jag utav mardrömmar stup i kvarten. Fått ett licens-preparat under hösten som faktiskt dämpar återupplevelserna och mardrömmarna, vilket har gjort att jag klarar utav att ta hand om mig och mina positiva relationer mycket mer än under alla de andra åren sedan jag var sisådär 15år. Övergreppen började när jag var 11 år, men först efter några år så klarade jag inte utav de tillsammans med mobbningen i skolan så då utvecklade jag PTSD.
Dessutom finns sorgen efter min hund, mamma, mormor, morfar och dotter hela tiden där som förvandlar det mesta som jag gör till meningslöst. Som tur är så har jag fortfarande min pappa i livet och framför allt en man som är fantastisk tack vare och trots sin trasighet. Han är en modig man som vågar arbeta med sig själv och som är är schysst och som orkar mig.
När PTSD´n och sorgen tar över hjärnan så är det som om allt det där gamla skräpet bestämmer. Det blir en fjättrande dräkt omkring hela mig. Mörkret tar över hjärnan så att jag inte kan tänka. Som när jag skriver nu så slår jag ner fel tangenter hela tiden och får pausa ofta för att hitta de enklaste utav orden. Klarar inte utav att vara nära någon, klarar inte utav att vara närvarande, klarar knappt utav att röra mig. I går efter middagsvilan kom jag inte upp från min fåtölj så att jag kunde ta min medicin förrän efter några timmars envist arbete med mig själv. Kan inte fatta beslut, kan inte vara snäll emot mig, kan inte vara här och nu på något vis utan är där i övergreppen och sorgen och självhatet. Det enda som känns rätt, det enda som jag skulle kunna klara utav är att vara självdestruktiv för soporna från förr har makten över hela mig. Så varje minut, dygnet runt kämpar jag med och emot all mörk kraft, all svärta, all smärta, deras vilja, deras åsikter, deras rätt. Jag är rädd, oerhört skräckslagen. Så varje minut sedan någon gång i lördags kämpar jag emot att vara för självdestruktiv. Har folk som Gud sänt i min väg som jag i dag kommer att ta hjälp utav. Mats orkade stötta mig genom helgen. Egentligen dock så är att be till Gud om hjälp det enda som jag kan göra. Hjälp till att hitta modet att gå emot mörkret, soptippen. Mod att skyffla ett friskare jordlager över soptippen. Ett jordlager som låter den lilla friska plantan inom mig att få växa och vara i centrum. Ett andetag i taget är det som gäller. Ett enda andetag.
Hoppas att du finner mod och kraft till att vara schysst emot dig idag! Marie