Hej! Var i går på besök inom vården. Det visade sig att sjuksköterskan var nyskild och hade haft sin första jul och nyår med strul kring vem som ska vara tillsammans med det gemensamma barnet. Kom då att tänka på när jag själv var nyskild från Linnéas pappa. Var då väldigt stressad över att jag var den fattige föräldern eftersom Linnéas pappa vid den tidpunkten arbetade och jag var sjukskriven. Dessutom var ju jag den sjukare och mest funktionshindrade föräldern. Efter något halvår med försök till att kompensera utöver mina resurser så kom jag på vad jag själv mindes som mest positivt när jag var liten. Det var när mina föräldrar hade tid. När mamma satt och stickade framför teven och då fanns tillgänglig för samtal närhelst jag behövde. När mamma åt filmjölk i sängen och jag lade mig bredvid henne och vi båda småpratade om ditten och datten. När pappa och jag åkte själva till Öxsjön och badade på kvällen och vi hade tid att enbart vara tillsammans.
När jag väl kom på det så insåg jag att fördelen med att vara sjukskriven var att jag kunde ge Linnéa tid. Innan hon dog så hann hon faktiskt med att berätta för mig hur hon hade uppskattat att jag alltid haft tid för henne. Hur hon verkligen gillade när vi hade skolkat och dragit i väg på någon enkel utflykt och enbart varit hon och jag i naturen utan att bry oss om mobil eller andra. Eller när hon och jag varit hemma och pysslat, spelat spel eller enbart funnits där för varandra även om vi fixade med diverse på var sitt håll i hemmet. Är väldigt glad och tacksam för att jag kunde ge henne mycket tid. Det var god tid vi hade tillsammans.
När morfar hade dött och mormor blev dålig så ville hon att vi enbart skulle sitta och prata. Jag klarade inte utav det. Ville fixa för henne, städa i den mån jag kunde, plocka i hemmet hennes, dra ut henne på aktiviteter och fixa med hemtjänst och färdtjänst och liknande. Är väldigt ledsen över att jag inte gav henne enbart tid. Att jag inte enbart satt still och lyssnade. Det smärtar.
Försöker numer att med Mats prioritera tid för varandra. Jag har svårt för att enbart sitta still och prata så vi spelar spel, pusslar, pysslar eller tar promenader och samtalar om allt mellan himmel och jord. Vi skrattar lika ofta som vi gråter. Pratar allvar lika ofta som nonsens. Mats och jag behöver tid för varandra. Jag är övertygad om att du oxå behöver tid till dina närmaste. Tid till att lyssna på den andre, ta in den andre, bekräfta den andre och få tömt ur sig själv vad man har på hjärtat, som det heter. Tror att vi i vår moderna tid ända sedan minst 1800-tal när industrialismen tog som mest fart, missar det. Att ge andra och sig själv tid att enbart få vara människa.
Hoppas att du kan prioritera tid den kommande framtiden! Marie