I tisdags hade jag en dag som var oerhört fylld utav Guds-blinkningar. Med Guds-blinkningar menar jag när slumpen blir omöjlig och att det då blir extra tydligt att det är Guds slump, att Gud finns. Jag fylls dessutom med en ödmjukhet, värme och visshet om Guds existens på ett obeskrivligt vis vid dessa tillfällen. I tisdags skickade Gud mig så många Guds-blinkningar så att jag nästan inte orkade mer när kvällen väl kom. Haft mentalt och fysiskt riktigt tuffa dagar sedan dess så jag kan förstå varför Gud lade lite extra kraft i tisdags på att visa att Hen bär, nu och här – då och där.
Egentligen började dagen med frustration över att jag kom upp lite sent för att hinna duscha, plocka i ordning, ringa diverse vård-relaterat, få i mig andra frukost med tillhörande mediciner och vara klar till att Mats och jag skulle handla. Det fick bli till att hoppa duschen, var inte speciellt ofräsch och eftersom det var kallt ute så egentligen bra för då behöll jag värmen från den elektriska filten som jag sover under och hyn i ansiktet skyddades bättre. Frustrerad så hann jag inte ens titta på klockan utan hamnade i ett läge av att enbart beta av, men insåg dagen efter att Gud redan där ledde mig på ett tydligt, men osynligt vis. Mats och jag rullade nämligen ut i svalen samtidigt och gav oss så i väg med pantflaskor, handlingslista och stress inför att behöva handla. Mats brukar vara den som har koll på vädret så jag blev lika förvånad över Mats förvåning som Mats blev förvånad över att det var snö ute när garageporten öppnades :-). Där byttes stress och frustration till till glädje, förvåning och kämparanda. Det är inte helt lätt för Mats att köra sin el-skoter i snön och än värre när han ska dra mig i min manuella rullstol. Det blev ett äventyr som inte enbart gladde oss utan även flera förbipasserande, varav några stannade för att utbyta lite ord. Gillar verkligen det med Falköping att folk småpratar och på ett trevligt vis och att Mats är väldigt bra i de situationerna. På parkeringen till affären kom nästa förvåning; hela parkeringen var plogad en stor fyrkant utanför entrén till avdelningen där man hämtar förbeställda matkassar. Tur för oss att vi skulle handla på vanligt vis, men vi undrade ljudligt hur den som plogade tänkte där :-).
Hade oroligt undrat varför mitt boendestöd inte hört av sig som avtalat. Precis inkomna i affären så ringde en vikarie och informerade mig om att boendestödet mitt var sjuk och undrade över om hon kunde hjälpa. Hade ju varit vettigt om samordnaren hade hört av sig redan på måndagen för att informera och planera dock. Har en väldigt duktig boendestödjare och inte riktigt fungerat med tidigare vikarier så blev riktig glad över att denna för mig nya person verkade fungera för mig. Skönt att inte behöva vara besvärlig ännu en gång. Det är hopplöst att vara beroende av hjälp samtidigt som jag är livrädd för människor. Vi bestämde att jag skulle ringa boendestödet om jag hann hem före tio. Mats och jag hade innan det samtalet varit osäkra på om Gud tyckte att vi skulle göra flera andra ärenden utöver handlingen. Gud skickade oss ett tydligt svar genom den avtalade tiden med boendestödjaren. Slängde mig på mobilen när jag kom hem och ringde henne utan att få svar. Tack vare det så rullade jag stressad över till Mats för att lösa plötsligt uppkomna bekymmer. Vi löste de under tidspress, men jag hinner ändå inte in till mig innan boendestödjaren ringer. Ville inte prata inne hos Mats, men Gud visste bättre. Hunden Mellby märker min oro över att behöva prata med en ny person så han lägger sig i mitt knä, vilket räddar hela samtalet. Detta i kombination med att Mats under tiden hinner komma på ytterligare akuta bekymmer som vi efter samtalet i lugn och ro kan ordna upp.
Tacksamma över Guds organisationsförmåga så hinner Mats och jag precis konstatera att inte bestämma något om eftermiddagen. Då ringer dysfagisjuksköterskan från Skövde sjukhus och frågar om jag kan komma på eftermiddagen i stället för på dagen efter som egentligen var planerat. Helt tvärtemot mig och min dåliga förmåga till att klara utav ”plötsligt” så hör jag mig säga ”ja”. Bokar snabbt om sjukresorna och fick egentligen ganska dåliga tider, d.v.s. att jag fick lång väntetid både före och efter besöket, men de kändes ändå rätt.
När vi kom hem från handlingen så hade jag ställt in den snöiga rullstolen och lagt vantarna på golvet i badrummet och satt på golvvärmen. Den tar visserligen lite tid att komma i gång, men är perfekt att använda när snön släpper från rullstolen och vantarna är blöta. Detta var jag väldigt tacksam för när jag hade slängt i mig lunchen och skulle ta en snabb dusch. Har väldigt svårt med att duscha i kallt utrymme så jag brukar torktumla samtidigt, men det hanns ju inte med då. Insåg när jag väl var i duschen att golvvärmen inte satts på och tack Gud trots allt, för det hade ju varit en onödig kostnad att ha på den samtidigt som jag, rullstol och annat är i Skövde. Förlät därmed Gud lätt för den något kalla duschen :-).
Tio minuter tidig till sjukresor så väntar jag i entrén. Lite olika saker händer, möten med grannar, diverse förbipasserande på utsidan, tankar om vad jag kommit ihåg att packa och inte etcetera. Plötsligt känner jag i magen att jag ska titta ut och då rullar bussen/ taxin fram. En fin Guds-blinkning. Blir dessutom bönhörd när chauffören är en som jag känner och som är väldigt trevlig, duktig och lugn på ett lagomt vis. Detta innebär att jag inte behöver prata på vägen upp, utan kan dagdrömma.
Vid Borgunda möter vi en snygg lastbil. Lägger märke till registreringsskylten och blir hisnande varm. Mats och jag hade på vägen till affären mött denna snygga lastbil och reagerat starkt på den. Reagerat så där lite konstigt mycket så att jag till och med hade lagt märke till registreringsskylten. Förstod ju där i rondellen när jag då möter den öga mot öga igen varför det blivit en speciell upplevelse på morgonen. Det blev en tydligt Guds-blinkning. Dessutom så blev det som om jag upplevde denna positiva upplevelsen, delad tillsammans med Mats, två gånger. Rädslan inför besöket på Skövde sjukhus minskade betydligt.
Väl framme på sjukhuset så lyckades Gud dessutom trolla mig förbi vakterna ditplacerade p.g.a. pandemin. Lättnad och tacksamhet över det! P.g.a. en incident i somras så mår jag tyvärr dåligt varje gång som jag möter vakterna. De är egentligen bra.
Hade ju som sagt lite mycket tid på sjukhuset, men det var perfekt. Hann nämligen att köra runt inne på sjukhuset i någon timme så att trötta och stela muskler fick mjukats upp och fick lagom träning. Kunde fokusera på tekniken en hel del i och med att det är platt och tråkigt att rulla där. Vid ett tillfälle hamnade jag i ett pinsamt möte. Ur hissen kommer en personal som körde en man i säng till röntgen. Vi hamnade i ett så där töntigt läge så att man inte vet vem som ska gå åt vilket håll för att släppa fram den andre eller varandra. Till slut lyckades vi trassla oss ur den prekära situationen som givetvis blockerade för andra oxå. Personalen var så trevlig så det blev att vi utbytte lite fraser samtidigt och båda fick sig ett gott skratt. Till och med mannen i sängen vred på huvudet. Ett gott möte. Nästan en timme senare när jag körde några till varv för att fördriva tiden så krockar jag nästan med en annan personal som körde en person i rullstol. Hon körde på tok för fort så det kändes som om jag nästan råkade komma i hennes väg för att hon skulle stanna upp inom sig. Tack vare den incidenten möter jag återigen den trevliga kvinnliga personalen som då hade hämtat mannen från röntgen. Vi blev båda glada över att återigen mötas och hade så följe en bit. Det är en omöjlighet att sådana sekunder som det hänger på är en slump. För mig är det tydligt att det är en Guds-blinkning, en Guds slump.
På handlingen på morgonen så hade jag fått för mig att köpa en Smoothie. Vid tillfället så gav det mig oro samtidigt som det kändes rätt. Det visade sig ju vara helt rätt för annars hade jag varit tvungen att handla något på den dyra sjukhus-kiosken för att ta till medicinen. Så tack Gud för att Du visste att jag skulle till sjukhuset på eftermiddagen långt innan jag själv hade en aning!
Väl inne hos den fantastiska dysfagi-sjuksköterskan flöt både samtal, tid och behandling på under nästan en magisk bomull som skyddade mig från varför jag egentligen var där och tog bort en del av smärtan som inte morfinet tog. Hon tog som vanligt hand om mig oerhört väl utan att över-offra sig själv och hon är en intressant person. Råkade dessutom på utvägen möta min första dysfagi-sjuksköterska och det gav mig ytterligare varm och stärkande kraft.
Hade onödigt mycket tid efter besöket oxå, men det var tur för jag kunde gå till apoteket och slapp göra det hemma. Även besöket på apoteket fungerade icke förväntat bra. Är ju alltid så nervös i sådan situationer, så lättad spenderade jag en stund i sjukhuskyrkan i väntan på taxin.
Hade tur med chauffören hem oxå. Jag mådde dåligt efter behandling och morfin så somnade efter att en medresenär hämtats i Skövde. Vaknade rädd utav att det skångrade något alldeles väldigt. Övertygad om att vi var på väg att köra av vägen. Tittade skräckslaget upp. Yrvaken, påverkad av morfinet, rädd värderade jag snabbt situationen. Upptäckte då världens vackraste vinterlandskap. Vi var på en liten grusväg som enbart blev mindre och mindre tills vi kom till medresenärens hem. Det gjorde ont i mitt bröst av att inte kunna bo på det viset, att inte kunna köpa ett utav pörtena för att renovera upp det och där ha hundar, katter, höns och någon get. Samtidig så blev jag glad för hennes skull för hon verkade vara en sådan där människa som behövs och som är riktigt värd att bo bra.
På vägen därifrån så faller min blick på skylten med namnet ”Faledreven”. Hörde talas om detta ställe när jag var nyinflyttad och hade berättat om det för Mats och vi hade försökt lite halvhjärtat att hitta det när vi åkte till Skövde utan att lyckas. Hade fått det mesta om bakfoten gällande denna plats, alltså fullt förståeligt att vi inte hade hittat denna plats. Att vi dessutom inte hade tagit tag i att söka fakta om platsen under all denna tid trots att jag väldigt ofta tänkt på att jag vill åka dit kändes plötsligt så rätt. Att just denna vecka upplysa dig och Mats Faledreven känns helt konstigt rätt. Faledreven är ett av länets bäst bevarade fägator, en symbol för en viktig period i vår historia då landets jordlösa befolkning ökade kraftigt. Så om du gillar att promenera, vandra eller enbart ta en picknick är det ett ställe väl värt att besöka. Det var så att man kände historiens vingslag i hop med den vackra naturen. Inget för Mats och mig dock, men förhoppningsvis för dig.
När chauffören svängde ut från den mindre vägen märkte jag att det är just den vägen som på vägen upp fått ett särskilt skimmer. Gud hade plötsligt belyst denna väg för mig på vägen till Skövde. En väg som jag egentligen sett ofta. Även med denna infart så hade jag fått saker och ting om bakfoten. Vägen gick till Broddetorp i första hand, varifrån man visserligen kan ta sig till Torbjörntorp, men det var inte den vägen som jag hade trott. Jag hade trott att det var en väg som låg mycket närmare Falköping och som skulle kunna ingå i någon utav Mats och mina rundor när vi kör med våra rullstolar, bland annat från Torbjörntorp. Detta faktum att jag tagit så oerhört fel på vägar och namn gjorde att jag tog fram karta och kompass, som det heter, när jag kom hem och fick lite mer ordning i mitt huvud om geografin här. Det är ju i sig självt intressant, men för mig lite extra för jag förstår vart Mats kör med sin el-skoter när han är på långturer och då bättre hänger med i hans upplevelser.
Klockan 18.00 satte jag mig slut, varm, fylld och tacksam i min fåtölj.
Detta blev en lång söndags-läsning för dig. Hoppas att du inte storknade. Hoppas ännu mer att Gud leder dig tydligt i dag! Marie