Hej! Nu har min vardag kommit igång med en rivstart på rivjärnets vassaste sida. Det är nämligen mycken vård och omsorg denna vecka. Redan i måndags så hade jag ett möte och var ett hemskt möte. Jag hade sett fram emot det för jag skulle äntligen få ordning på min ena rullstol, mina ben, då personer som skulle kunna någonting från Skövde hjälpmedelscentral skulle komma. Dessa människor, främst konsulenten var hemsk. Allt slutade i katastrof. Hjälpmedelscentralen i Skövde är den sämsta som jag haft och då har jag ju flyttat en hel del så jag har många att jämföra med. Den bästa som jag haft är den i Halmstad/ Varberg.
Jag spenderar cirka 6 timmar/ dag med ärenden som har med vård och omsorg att göra både med fysiska besök, men oxå mycket via andra kontaktytor och pappersexercis. Enbart det att boka och avboka och ändra och fixa med sjukresor tar upp en hel del tid. Dessutom så är vård och omsorg så tungrott organiserade så att det dels inte är svårt att förstå vart våra skattemedel tar vägen och dels så krävs det oerhört mycket av både en själv som patient och för vårdpersonalen för att ett något hyfsat vanligt rutinbesök ska fungera.
Att ha med myndigheten vården-omsorgen att göra sliter. Det finns möten som bygger upp som det som jag ska till idag till min dysfagi-sjuksköterska på Skövde sjukhus. Hon är beundransvärd. Hon bryr sig och tar ändå hand om sig själv. Annars är det som så att personalen och organisationen vården/omsorgen enbart bryter ner mig. Den gör mig totalt maktlös, hotad, värdelös, tillintetgjord, meningslös, betydelselös, förminskad, försvarslös, obetydlig, robotiserad, oviktig, utsatt, förnedrad, förstörd, hånad och misshandlad både psykiskt och fysiskt. Mina erfarenheter, mina åsikter, min vilja är helt egal. Allt är mitt fel om min kropp, knopp och själ inte passar in i deras rutiner eller följer instruktionerna i en bok. Jag blir inte trodd på, inte lyssnad på. Jag blir felbehandlad. Min kropp, knopp och själ är någon annans lekplats. Mina basala behov såsom vätska, näring, hygien, sömn är ointressanta. Smärta är icke-existerande. Som kvinna och som en person med psykiatrisk diagnos så är jag utdömd redan innan första ”hejet”. Hur jag än beter mig, och jag har testat många olika sätt att vara på, så är det fel. Antingen pratar jag för lite eller för mycket, eller så svarar jag med fel attityd antingen jag är undergiven och visar min rädsla eller om jag är mer kaxig och försöker ta kommando. Antingen jag är görtrevlig eller kort i tonen. Antingen jag står ut eller är elak. Oavsett ytterligheterna i mina beteenden och allt däremellan så är det enbart jag som gör fel och personalen som är fantastisk i sina egna ögon. För mig är varje vårdbesök (Jag vet dessutom att jag är långt i från ensam om att uppleva vården på detta sätt.) som att skickas in i en skräck-kabinett där det är ren tur om man bakom en dörr inte hamnar i en skräckkammare. Dessutom så kan man inte ens få hjälp från polisen när man blir utsatt av vården. Det allra värsta är att majoriteten inom vård och omsorg i dag inte har någon yrkesstolthet och därmed inte kan tillräckligt, ej heller är de nyfikna på att lära mer.
Som sagt i dag ska jag träffa en bra vårdpersonal som jag inte behöver skydda min sköra själ i från. En utav de väldigt få.
Hoppas att du slipper ha med vård och omsorg och göra! Marie
PS! Om du nu tror att det beror på den extra tuffa arbetssituation som vård- och omsorgspersonal haft på grund utav pandemin så kan jag försäkra dig om att den dåliga vården och omsorgen började långt innan dess. DS!